Julvandringar hela veckan

I Brunnsparkskyrkan har vi under veckan haft s.k. julvandringar. Alla barn som går i klass ett i Tranås har bjudits in till kyrkan för att under 45 minuter uppleva händelserna den första julen. Under Carina Bergmans goda ledning har ett dussintal medlemmar spelat olika, bibliska roller för att illustrera Maria och Josef, skattskrivare, herdar, vise män och änglar. Och så har barnen fått vandra genom kyrkans olika lokaler, genom en ”tidstunnel” tillbaka i tiden till år 0 och upplevt hur Gud kallar den unga Maria att bli mor till Guds Son. Hela berättelsen slutar vid krubban – inne i kyrksalen.

Flera rollinnehavare har varit med i flera av de snart 20 år som de här julvandringarna har varat. Tänk att vi har så många medlemmar och representanter från andra kyrkor, som tillsammans har kunnat åskådliggöra de fantastiska händelserna! Inte så få av barnen säger i avslutningen; ”kan vi inte få gå runt en gång till?” Det är ett gott betyg. Bra gjort! Tack!

Händelserna kring Jesu födelse är verkligen fantastiska. Har du (ja, visst har du det) tänkt dig in i Marias ställe? Hur den unga kvinnan får frågan om att föda en pojke utan någon mans medverkan. Hon möter ängeln, som säger: ”Du ska bli havande och föda en son, och du ska ge honom namnet Jesus. Han ska bli stor och kallas den Högstes Son, och Herren Gud ska ge honom hans fader Davids tron. Han ska vara kung över Jakobs hus för evigt, och hans rike ska aldrig ta slut”. Ingen har någonsin upplevt något liknande.

Förstår hon vad som händer? Tveksamt. Men hon litar på Gud och säger ”Jag är Herrens tjänarinna. Låt det ske med mig som du har sagt”.

På söndag är det tredje söndagen i advent och skulle vi tänka oss in i Marias roll så skulle hon vara höggravid just nu. Då är det dags att ta fram åsnan. Hon får sätta sig på åsnans rygg för att resa de 10-15 milen (beroende på vilken väg de tog) till Betlehem från Nasaret. Behaglig resa? Knappast. Fast vår, postmoderna tid beskriver det oftast på ett annat sätt:

Herrens väg är sällan motorväg eller limousin. Inte i vår tid heller. Kanske behöver vi tänka på det, när vi, likt Johannes Döparen, vill ”bana väg för Herren, göra stigarna raka för honom! Varje dal ska fyllas, alla berg och höjder sänkas. Det krokiga ska rätas, ojämna vägar ska jämnas. Och alla människor ska se Guds frälsning”. Det finns en gräns för hur raka stigarna får/kan bli! För alla som vill möta/se Herren måste själva vandra vägen fram till honom, på just de livsvägar som är våra. Livet handlar ofta om att, likt Abraham, få Guds kallelse och ge sig ut på färden utan att riktigt veta vart man är på väg.

Därför ska vi inte vara för snabba att tycka synd om varandra. ”När det [livet] är som bäst, är det [nämligen] möda och bekymmer”, säger Mose i Ps 90:10.

Maria red på sin åsna, höggravid. Josef vandrade bredvid. Och resten känner du till. Men trots umbäranden fanns där hela tiden en änglakör, som sjöng sitt lov till Gud. Jag tror, att för den som är riktigt tyst, är det möjligt att liksom höra deras refräng också denna jul. Kanske hör du den i gudstjänsterna, kanske i inspelad musik, kanske i din nästas arbete för Gud, kanske i tystnaden när du avskiljer en stund i bön.

Glad, tredje advent!