Fåtölj eller grotta?

Jag har en fåtölj som jag tycker mycket om – av flera skäl. Ett av skälen är att den har blivit min bönevrå. ”Blivit”, förresten. Jag har faktiskt medvetet skapat den. Jag bestämde mig för några år sedan att jag vill ha en plats som jag kan kalla ”min bönevrå”.

Jag vet inte riktigt varifrån uttrycket ”bönevrå” kommer, kanske är det från Allan Törnbergs sång (skriven 1952): ”Jag vet en plats i världens vimmel, av frid och vila underbar. Där möter mig en öppen himmel, där får min andes längtan svar. O, sköna plats, som Gud mig gav, där faller varje börda av. Dit får med allt, till Gud jag gå. O, sköna plats, min bönevrå”.

Om Allan Törnberg skrev sången, så är fenomenet ”bönevrå”, betydligt äldre. Om Jesus står det (exempelvis i Matt 14:23) att han ”gick upp på berget för att få vara för sig själv och be. När det blev kväll var han ensam där”. Berget blev hans bönevrå. Dit gick han, ofta på morgnarna, ibland på kvällstid. Ibland hela nätter.

Flera hundra år tidigare läser vi om profeten Elia. Han har varit på ett annat berg, Karmel, och kämpat en kamp. Efter det blir han trött och sätter sig under en ginstbuske ”och önskar sig döden” (1 Kung 19). ”Men en ängel rörde vid honom och sade till honom: Stig upp och ät!” Är det en tidig bild på nattvardens betydelse? Oavsett vilket, så går han en hyfsat lång promenad under fyrtio dagar och fyrtio nätter, innan han kommer till ett tredje berg, Guds berg Horeb. Där går han in i en grotta.

Inne i grottan kommer Herren till honom. Han får frågan: ”Vad gör du här, Elia?” När Elia har svarat Herren, börjar det blåsa. Rätt rejält. Det blev storm och stormen var så stark att den ”ryckte loss berg och bröt sönder klippor”. Hmmm. Det är vad jag kallar blåst!

Så blir det jordbävning. Och eld.

Därefter en stilla susning och det framgår av texten att Gud ÄR i susningen. Sedan kan Elia gå vidare, både fysiskt och mentalt.

Någon gång skulle jag vilja se den grottan. Fast jag har ju min fåtölj. Och frågan är om inte den är bekvämare. Därtill tror jag att man kan se lika långt från en fåtölj, som från en grotta. Bara man är stilla och lyssnar så länge att man till slut hör susningen. Stormen och det andra är inte så svårt att höra. Konsten är att stanna kvar i tystnaden tills man hör susningen.

”I Guds tystnad får jag vara ordlös, stilla, utan krav. Klara rymder, öppna dagar: här en strand vid nådens hav” (Sv psalmboken 522).